Den offentliga debatten behandlar ofta kärnmaterial som något som enbart existerar på grund av kärnkraft. Underförstått blir slutsatsen enkel: tar vi bort kärnkraften, försvinner problemet.
Den slutsatsen är felaktig.
Långt innan elnät, reaktorer och kraftverk fanns radioaktiva ämnen redan i jordskorpan. Det moderna samhället skapar inte radioaktivitet – det koncentrerar den. Och det sker oavsett om kärnkraft används eller inte.
Den här artikeln belyser en obekväm men viktig verklighet: även i en värld utan kärnkraft skulle samhället producera kärnmaterial – ofta som avfall, ofta utan användning, och ofta utan att uppmärksammas.
Uran och torium är naturligt förekommande grundämnen. De finns i berg, jord och malmer över hela planeten. När människor bryter stora mängder material försvinner dessa ämnen inte – de tas upp, koncentreras och flyttas.
Det moderna samhället är beroende av gruvdrift i en skala som saknar historiskt motstycke. Som en följd dyker radioaktiva ämnen rutinmässigt upp som biprodukter i industrier som inte har något med kärnenergi att göra.
Fosfatberg, som används främst för gödselmedel, innehåller naturligt uran.
När fosfat bearbetas:
hamnar uran ofta i avfallsströmmar
stora mängder samlas i fosfogipsdeponier
materialet kasseras i regel i stället för att tas tillvara
Historiskt har uran utvunnits ur fosfat i flera länder. Att detta upphörde berodde inte på säkerhetsskäl eller tekniska hinder, utan på låga uranpriser och ökad regulatorisk komplexitet.
Resultatet är att stora mängder potentiellt kärnbränsle behandlas som avfall.
Sällsynta jordartsmetaller är nödvändiga för många moderna tekniker, bland annat:
elmotorer
generatorer i vindkraftverk
elektronik
Många av dessa malmer innehåller även torium, och ibland uran.
Eftersom torium är radioaktivt:
klassas det ofta som farligt avfall
lagras eller deponeras i stället för att användas
blir det en långsiktig miljöbelastning
Detta innebär en paradox: teknik som ofta beskrivs som ”grön” kan ge upphov till radioaktivt avfall – inte på grund av kärnkraft, utan på grund av geologi.
Kol innehåller spår av uran och torium.
När kol förbränns:
koncentreras radioaktiva ämnen i kolaskan
askan måste hanteras som giftigt avfall
Globalt innehåller kolaska mer totalt uran än alla kända högkvalitativa uranmalmer tillsammans. Ändå sprids, lagras eller deponeras detta material – utan att användas.
Kolenergi eliminerar inte radioaktivitet. Den sprider den.
Kärnkraft introducerar inte radioaktivt material i samhället. Den gör något helt annat:
den koncentrerar radioaktivt material medvetet
den spårar det noggrant
den utvinner energi under kontrollerade former
den isolerar resten i stället för att sprida det
Denna skillnad är avgörande.
Där många industrier späds radioaktivt material ut i slagg, aska eller deponier, hålls det inom kärnkraften inneslutet, övervakat och ansvarstaget.
Ordet avfall är missvisande.
I en modern kärnreaktor tas bränsle bort inte för att energin är slut, utan för att reaktorn nått en teknisk gräns för just den bränslekonfigurationen.
Efter användning:
återstår mer än 90 procent av bränslets potentiella energi
materialet är fortfarande fysiskt intakt
framtida reaktortekniker kan utvinna mer av denna energi
Som kontrast:
kol, olja och gas förbränns fullständigt
energin är oåterkalleligt förlorad
resterna kan inte återanvändas som bränsle
I fysisk mening är kärn”avfall” ofta delvis använt bränsle, inte uttömt material.
Här är det viktigt att vara noggrann.
Brytning av material för förnybar infrastruktur leder inte automatiskt till kärnbränsle. Men i vissa gruvsammanhang uppstår radioaktiva biprodukter, såsom torium, som kasseras.
I vissa fall:
kan energipotentialen i det kasserade kärnmaterialet vara jämförbar med – eller större än – den livstida elproduktion som infrastrukturen bidrar till
Detta gäller inte universellt. Malmhalter, brytmetoder och teknik varierar. Men den grundläggande poängen kvarstår:
Radioaktivt material är redan en del av industriella försörjningskedjor, oavsett om kärnkraft används eller inte.
Den verkliga frågan är inte om radioaktivt material existerar. Det gör det redan.
Den verkliga frågan är:
Hur hanterar vi det ansvarsfullt?
Alternativen är:
att sprida det som avfall
att begrava det på obestämd tid
eller att använda det i kontrollerade system som utvinner värde och samtidigt minimerar risk
Kärnkraft representerar det tredje alternativet.
Radioaktivitet är inte en politisk uppfinning. Det är en fysisk egenskap hos materia.
Det moderna samhället blottlägger den, koncentrerar den och flyttar runt den – ofta utan att erkänna den. Kärnkraften, trots sina utmaningar, är ett av få system som behandlar radioaktivt material som något som ska mätas, inneslutas och respekteras.
Även i en värld utan kärnkraft skulle kärnmaterial fortfarande existera.
Skillnaden är om vi låtsas att det inte gör det – eller tar ansvar för det.
Läs även Strålning, risk och verklighet: att skilja kärnkraftsfakta från rädsla för bättre förståelse om radioaktivitet.
Detta är en artikelserie "Energirealitet" som innehåller:
