Under årtionden vilade miljöarbetet på en enkel grundprincip: skydda naturen, minimera skador och bevara ekosystem för kommande generationer. Skogar, våtmarker, djurliv, ren luft och rent vatten var inte abstrakta begrepp – de var konkreta värden värda att försvara i sig själva.
Under senare år har denna grund börjat förskjutas. Under klimatåtgärdernas banér försvaras, ursäktas eller till och med hyllas i allt större utsträckning sådant som tidigare hade betraktats som oacceptabel miljöförstöring – så länge det framställs som nödvändigt för att minska koldioxidutsläpp.
Denna artikel är den första i serien Grön Korruption. Syftet är att förklara hur denna förskjutning har skett, varför den spelar roll och varför verkliga miljöframsteg kräver att obekväma avvägningar synliggörs i stället för att döljas.
Traditionellt miljöarbete har fokuserat på lokala, observerbara konsekvenser:
förstörelse av livsmiljöer
förorening av luft och vatten
förlust av biologisk mångfald
irreversibla förändringar av landskap
Klimatpolitik fokuserar däremot ofta på globala och abstrakta mått, framför allt koldioxidekvivalenter och långsiktiga temperaturprognoser. Dessa är viktiga verktyg – men de verkar på helt andra skalor och tidsperspektiv än ekosystem och lokalsamhällen.
I takt med att klimatmål blivit politiskt dominerande har en ny prioriteringsordning vuxit fram:
Klimatpåverkan först, miljöpåverkan sedan.
I praktiken innebär detta att om en verksamhet kan motiveras som utsläppsminskande någonstans, behandlas miljöskador någon annanstans ofta som acceptabla, tillfälliga eller oundvikliga.
En central drivkraft bakom denna utveckling är den moraliska inramningen.
Projekt diskuteras inte längre i första hand utifrån om de:
skyddar ekosystem
minimerar skador
respekterar lokala miljöer
I stället blir den avgörande frågan:
Bidrar detta till klimatomställningen?
Om svaret är ”ja” avfärdas invändningar ofta som:
själviska
kortsiktiga
ovetenskapliga
eller moraliskt tveksamma
Denna omformulering begränsar debatten. När ett projekt väl har märkts som ”nödvändigt för klimatet” kan kritik framställas inte som miljöengagemang, utan som motstånd mot framsteg i sig.
Alla stora infrastrukturprojekt innebär avvägningar. Den verkligheten har inte förändrats.
Det som har förändrats är hur öppet dessa avvägningar diskuteras.
I många klimatmärkta projekt:
tonas markanvändningens konsekvenser ned
beskrivs förlust av biologisk mångfald som ”hanterbar”
skjuts långsiktiga ekologiska skador på framtiden
framställs alternativ som orealistiska
Miljökostnader behandlas ofta som redovisningstekniska fotnoter snarare än som centrala frågor. Detta skapar intrycket att klimatlösningar per definition är miljövänliga – även när de innebär industriell omvandling av naturliga landskap.
Miljöpolitik är beroende av allmänhetens förtroende. När människor ser skogar avverkas, berg sprängas eller kemikalier släppas ut – allt motiverat som ”grönt” – uppstår ett glapp mellan retorik och verklighet.
Detta glapp får konsekvenser:
misstro mot klimatpolitik växer
legitima miljöinvändningar avfärdas
lokalsamhällen upplever sig offrade för abstrakta mål
stödet urholkas även för nödvändiga åtgärder
Ironiskt nog kan tolerans för miljöskador i klimatets namn underminera både miljöskydd och klimatmål.
Begreppet ”korruption” i denna serie syftar inte nödvändigtvis på hemliga planer eller olagliga handlingar. I många fall sker det som beskrivs helt inom lagens ramar.
Korruptionen ligger på andra plan:
i incitament som belönar varumärken framför resultat
i politiska system som prioriterar hastighet framför granskning
i berättelser som ursäktar skador i stället för att synliggöra dem
i den tysta acceptansen av dubbla standarder
När miljöregler tillämpas strikt på vissa branscher men lättas för andra eftersom de etiketteras som ”gröna”, går konsekvens och trovärdighet förlorade.
Klimatskydd och miljöskydd överlappar – men de är inte identiska.
Ett projekt kan:
minska utsläpp
och samtidigt förstöra ekosystem
Det kan:
uppfylla klimatmål
samtidigt som lokal förorening eller förlust av biologisk mångfald ökar
Att behandla klimatmått som en ersättning för miljöhänsyn är ett kategorimisstag. Koldioxidredovisning fångar inte markhälsa, djurens rörelsekorridorer, vattensystem eller landskapets integritet.
En seriös miljöpolitik måste hantera alla dessa aspekter samtidigt, inte tyst byta bort den ena mot den andra.
Om klimatarbete ska lyckas utan att urholka miljövärden krävs att vissa principer återupprättas:
Miljöskador måste erkännas öppet, inte ommärkas
Avvägningar ska diskuteras, inte moraliskt avfärdas
Lokala konsekvenser förtjänar samma uppmärksamhet som globala mått
”Grönt” bör beskriva resultat, inte intentioner
Framsteg byggda på förnekelse är sköra. Framsteg byggda på ärlighet är hållbara.
Klimatutmaningen är verklig, och åtgärder är nödvändiga. Men när miljöförstörelse ursäktas enbart för att den bär en klimatetikett går något grundläggande förlorat.
Denna första artikel i serien Grön Korruption lägger grunden för det som följer. I kommande artiklar granskas konkreta fall där natur skadas, lagar tänjs och risker accepteras – allt i klimatets namn.
Inte för att stoppa utveckling, utan för att göra den verklig.
.
Det kommer att finnas 11 artiklar i serien Grön Korruption, där en artikel publiceras varje Lördag.
Listan nedan uppdateras varje vecka med titel och länk till nästa artikel.
